paviken.se

Om Paviken

Paviken är en grund och till stor del igenväxt sjö i Västergarn, ungefär 2,5 mil söder om Visby. Sjön är en viktig fågellokal och är av den anledningen fågelskyddsområde. Det innebär att allt fiske är förbjudet under perioden 15 mars - 15 juli. Paviken blev naturreservat 1994.

Under vikingatiden var Paviken en naturlig havsvik och viktig hamn. De arkeologika utgrävningarna och undersökningarna har visat på Pavikens betydelse som handelsplats.

Rikt fågelliv
Under våren och försommaren rastar och häckar många fåglar här. Över 240 olika arter har observerats i Paviken. Några av de återkommande är smådopping, skäggdopping, rördrom, knölsvan, grågås, snatterand, skedand, årta, brun kärrhök, sothöna, rörhöna, gråhäger, vattenrall och olika slags tärnor.

Fiskarna och vattnet
I Paviken simmar ett antal fiskarter. Vissa är tillfälliga gäster,andra har den grunda sjön som sitt normala habitat. Gädda, abborre, mört, sarv, sutare, id och ruda fångas regelbundet. Framför allt sarv och sutare frodas här. Långa, kalla vintrar finns det en risk för syredöd, vilket förstås kan vara ett problem, men ryktena om fiskdöd har varit överdrivna och/eller svåra att verifiera. Att några enstaka firrar går döden till mötes under vintern är vanligt i många vatten.

Men att Paviken däremot har fått allt tjockare lager av sediment och mindre vattenmängd under åren är däremot ren och skär fakta. En annan sanning är att övergödningen till följd av jordbruk och dåliga avloppsbrunnar uppströms sjön har ändrat vattenkvaliteten successivt. För närvarande pågår olika projekt för att komma till rätta med problemen.

Rudorna
De flesta drivna artjägarna är förstås ute efter sjöns närmast legendariska rudor. Efter att Nynäshamnsfiskaren Peter Zetterberg, år 1990, överlistade en magnifik ruda på hela 2 963 gram blev det tjockt med folk i kohagarna och vassbältena längs sjöns stränder. Fisket blev så småningom sämre och markägarna fick nog av allt stök. Fisket stoppades, men öppnades åter efter några år. Sommaren 2010 lurade specimenjägaren Rickard Linderot den nuvarande rekordrudan (3 070 gram). Men många är det som genom åren har lämnat gyttjan och myggen utan att ens se röken av en högryggad ruda.

Pavikenrudornas ursprung
Sveriges största rudor verkar simma i Paviken. De har förvisso god konkurrens från "Cisco-Taskans", Bysjöns, Sörtjärns, Ursjöns och Sjöbodasjöns superfiskar - liksom ett stort antal skärgårdsmarer och oupptäckta (?) sjöar. Men är Pavikenrudorna verkligen rudor [Carassius carassius]? Teorier om att de skulle vara silverrudor [Carassius auratus/Carassius Gibelio* - se kursiv text strax under], eller hybrider av silverruda/guldfisk och ruda har lagts fram. Någon har till och med föreslagit "hybrid av karp och ruda" - vilket dock får anses som uteslutet.

* Tidigare ansågs det att silverrudan är antingen en underart till guldfisk [Carassius auratus auratus] eller guldfiskens stamart. Idag är uppfattningen att silverrudan är en egen art med det vetenskapliga namnet Carassius auratus gibelio, eller Carassius gibelio.

Är det silverrudor eller hybrider?
Pavikens rudor skiljer sig från många andra rudor som annars figurerar i storfiskekretsar. Fiskens färg är en sak. Visst är de betydligt ljusare och silvrigare än vad rudorna är i en humusfärgad skogssjö, men det är i sig inget tungt "bevis". Fiskar skiftar ofta i färgskala beroende på habitat. Däremot är den något märkliga kroppsformen med den tydliga puckeln på "nacken" (istället för längre bak mot ryggen)mer uppseendeväckande. Huvudets utseende och form är kanske den mest anmärkningsvärda detaljen. Antalet fjäll längs sidolinjen signalerar hybrid, eller möjligen ruda, medan fenstrålarnas utseende på analfena, respektive ryggfena ibland påminner mer om silverruda. Pavikenrudornas aggressiva styrka i rusningarna är andra kännetecken som fått många metare att klia sig i huvudet. Det är inte typiskt rudor att bjuda upp till en sådan dans. Mycket talar för att de skulle vara hybrider av silverruda och ruda, eller förvildade silverrudor (som är vanliga exempelvis i Baltikum). Men det är inte alls säkert.

I väntan på facit
I dag finns inga klara besked om Pavikenrudornas släktträd. Exakt hur och när fiskarna kom till sjön är i dagsläget inte känt. I avvaktan på avancerade DNA-undersökningar får vi vänta på det slutgiltiga svaret. Om det verkligen behövs, förstås. Rudafiskaren (bland annat) och limnologen Henrik Ragnarsson uttrycker det så här [genom ett citat signerat professor Blomqvist]:

"Det är trams att använda genetiska metoder inom Sportfiske. Bestämningsnyckeln i Muus och Dahlström duger gott och väl."

Och apropå Muus & Dahlström så har ekologen och sportfiskaren Micael Söderman använt just den bestämningsmetoden på ett par av Pavikens rudor. Han kom fram till att:

"Pavikens fiskar kan se lite konstiga ut som helhet, men om man tittar på detaljerna separerade är de inte lika uppseendeväckande. Enligt en bestämning med hjälp av Muus & Dahlström är Pavikens rudor inte rena silverrudor, utan faktiskt mest lika rudor."

Sammanfattningsvis: tills det står klart vilken DNA-uppsättning Pavikenfiskarna har så förblir de just "rudor". I dagsläget finns planer på undersökningar. Undertecknad driver saken och återkommer med mer information så snart som möjligt.

Mer om Paviken
Läs mer om Pavikens historia och miljö på Länsstyrelsens hemsida